växande/förgänglighet.

Just nu präglas mitt liv av växande och harmoni, på alla dess plan. Jag tränar mycket på Hagabadet, vilket ger styrka och andlig balans på olika sätt. Det råder en underbar atmosfär där inne som är svår att sätta ord på.

Det finns ca 180 träningspass att välja mellan, så man har ju knappast brist på utbud. Jag provar på nya träningsformer löpande och upptäcker till min stora glädje vilken fysisk styrka jag har uppnått. Känner mig fri och lätt som en fjäril när jag går upp för backar och liknande nu för tiden. Till sinnes likaså.

Jag varierar min träning väldigt mycket. Jag tränar bla vattenstyrka intensiv, vattenbalett, cirkelträning, och testade även zumba party, hahah. Den höll på i 1 timme och tjugo minuter och jag kände bara att jag bara ville därifrån. Tänkte prova på boxning med, och vem vet, jag kanske blir en riktig jäkel på området.

Kroppen förändras i takt med min träning hela tiden, i en väldig positiv mening. Känner mig lite som en svan i min hållning. Allt handlar inte bara om vikt och muskler.

_20180926_222004

Detta är ett av mina favoritrum. Det är knappt några pass här och här finns ingen bastu, så här är nästan aldrig någon människa, förutom jag. Det är en uppvärmd bassäng som jag gärna tränar själv i, med redskap som jag tar med mig. Vilket privilegium!! Upplevelseduscharna i bakgrunden har jag inte testat ännu. Vet inte ens vad det innebär.

Finns även en kurs man kan gå i vattenyoga, så jag tänkte lära mig detta och yoga härinne själv ibland. I annat fall finns det ett otal yogapass att välja bland, i olika salar.

Det finns ett utrymme framför bassängen där jag deltar i ett yogapass. Hela rummet har en högre temperatur, så det är väldigt behagligt för en lättfrusen som mig.

Detta yogapasset är väldigt andligt präglat. Det är långsamma rörelser. Positioner som man stannar i i fem minuter, samtidigt som man lyssnar på instruktörens manliga lugna röst och porrlandet från vattnet i bakgrunden. Man hamnar i olika tillstånd. Vid ett tillstånd talas det om var man befinner sig när själen lämnar kroppen och många sinnesstämningar passerar kroppen vid detta pass. Man känner en befriande känsla i kroppen efteråt. Mentalt men även fysiskt – spänningar försvinner.

Man kunde ju  bli religiös för mindre, så Hagabadet har blivit min kyrka.

 

DSC_1000Här hemma växer det så det knakar i min lilla köksträdgård.

 

Gott med krasse på kalkonmackan med rostat rågbröd. Har förresten börjat göra egen granola i ugn, med havregryn, nötter, frön, honung och kokosolja. En riktig höjdare.DSC_1002.JPG

 

 

 

Om vi ska tala om balans i livet, så har vi i motsatsen till växandet alltid en förgänglighet på gott och ont. Livets förgänglighet oroar mig inte. Det finns en tjusning i åldrandet, när man känner närvaron och energin i det som sker och i det som skapas. Att färdas i sitt egna ljus och riktning, får aldrig begränsas för att någon annan vill det, har mental ohälsa, samt enbart ser till egen förgänglighet och begränsningar.

Avgrunden i sina liv vill vissa göra till min och det är jag inte beredd att acceptera. Jag är snarare beredd att omfamnas med dem som delar mitt ljus, där glädje, busighet och passion står i fokus. Det där har inte alltid varit lätt att förstå helt på ett medvetet plan. Det är lätt att man dras in i andras projektioner, för de har blivit sina egna experter på att dra ner lämpliga offer och ansvarsbelägga dem för sina egna begränsningar. Man vill ha sällskap i sitt avgrundshål.

Det lömskaste tillvägagångssättet att härska över andra människor är martyrskap. Man lägger sig i en sådan position, att allt dumt man gör inte bör ifrågasättas. Man gör sig mentalt svag för att driva igenom sin vilja. Och vem kan med att sparka på den som ligger?

Problemet blir bara att man själv försätts i ett förtryck. Man tror att man axlar en roll som en starkare part, fast man egentligen är den som är ämnad att brytas ner.

Av egen självbevarelsedrift har jag slutat med det. Då är jag hellre den som sparkar på den som ligger. Då är jag hellre den kalla kvinna som jag blir anklagad för. Hellre lever jag i  min egen sanning än i någon annans lögn.

I det senaste har det inneburit två fall av irritationsmoment. En som ringer oavbrutet på min dörr nattetid, vädjar, anklagar och ligger likt en martyr i trapphuset.. Dörren är för evigt stängd, för vänskapen är förverkad.

Sedan har vi en annan stolle, som med sina snitsiga tilltag försöker förtala mig på nätet. En förslagen lögnhals, en tvättäkta dramaqueen.

Men dessa små människor är förpassade till min kontorstid, då dessa sätt inte ska få passera utan åtgärd. Mer utrymme än så tänker jag inte ge det. Ungefär lika mycket energi som till en ynklig mygga.

På återseende

kramis

 

 

 

Annonser